Saker jag anade men inte riktigt insåg vidden av

En av mina bästa vänner sa en gång att hon aldrig ville ha barn för att hon inte kunde komma runt vetskapen att hon i så fall skulle sätta ett barn till den här galna världen. Nu kan jag tycka att det var ett väldigt drastiskt sätt att uttrycka sig på och jag misstänker att vännen kommer att ändra sig. Det går dessvärre inte att sticka under stolen med att det här är en galen värld.

Innan jag själv blev förälder till den där underbare lille killen som just nu ligger och snusar tryggt i sin säng, anade jag att jag skulle tycka att vissa saker blev jobbigare att höra/läsa/se som mamma än vad jag tidigare upplevt dem. Filmen Sebbe är ett strålande exempel, r jag stortjöt mig igenom stora delar av filmen. Och så nu ikväll när jag läser om en fyraåring och en åttaåring som kan ha bragts om livet av sin egen mamma. Det gör så ont ända in i själen. Det är helt ofattbart, groteskt, vedervärdigt och genomvidrigt. Och jag blir så ledsen för dessa barns skull.

Jag ska smyga mig upp på min lille killes rum och stoppa om honom försiktigt. Jag kan inte skydda honom från all galenskap i världen, men jag ska göra mitt allra bästa för att han alltid ska känna sig trygg hos oss, det är det minsta jag kan göra.