Idag vänder det

Idag vänder det! Och det har inget att göra med att det snart ställs om till vintertid. Ibland behöver man ta ställning. Jag kan välja att knäckas och vara frustrerad till tusen över världens rörigaste projekt som jag jobbar i eller så kan jag välja att skratta åt eländet. Det blir så sjukt mycket roligare om jag väljer att skratta åt det. Jag väljer positiva vägen. Och den aura av löjlig mycket positivism smittar av sig på gruppen. Det är så enkelt. Huvva. Så nu blir det åka av.

Var och fick en enorm spruta i armen idag. Inte för grisförkylningen utan en vanlig hederlig hepatit A. Och om fem veckor drar jag på välförtjänt semester. Underbart. Sol och bad i en vecka. Och massor av sköna pocketböcker.

Idag vänder det!

Kaffe över hela skrivbordet

Jag borde inte klivit upp imorse. Jag borde dragit täcket över huvudet, snoozat till förbannelse, missat bussen för att till sist gett upp och stannat hemma. Jag borde gjort det. Men jag gjorde inte det. Skuttade glatt upp ur sängen, redo att dra mitt strå til stacken för att få Sverige på fötter igen och vad får jag för det? Jo, dagen från h-e. Inget har gått min väg. Och dessutom spillde jag kaffe över hela skrivbordet. Så kan det gå när man är en fummelfia. Imorgon kommer det att bli en bra dag, det känner jag på mig. Eller, den måste bara bli bättre än idag.

Du är för bra

För ett tag sedan sökte jag ett annat jobb. Fortfarande på samma företag, men ett jobb som skulle innebära ett steg upp i karriären. Chefen var informerad eftersom jag alltid haft väldigt stort förtroende för vederbörande och eftersom jag alltid kännt att jag haft stöd där.

Idag fick jag reda på att jag inte hade fått jobbet. Fair and square, det är ju sån’t som händer nu och då, man får inte allt man pekar på, om det inte var för att motiveringen jag fick var: Du är för bra och jag har inte råd att bli av med dig på gruppen. Öhhh, vad säger man då? Det värsta är att jag vet att det är så också. Jag kan leva med att inte få ett jobb om det går till en bättre kandidat. Men om jag inte får jobbet, eftersom jag är för bra på det jag gör är väldigt svår att ersätta, ska jag då straffas för det?

Nu är det väl lite hårt att kalla det för ett straff, men dessvärre känns det lite så. Vet inte vem som fick jobbet, det tillkänna ges nog snart. Risken är att jag blir riktigt sur om jag anser att det är en sämre kandidat. Jisses vad det här kommer att kosta dem nästa löneförhandling.

Något är ruttet i staden Göteborg

Ännu en söndag möts jag av nyheten att ett garage har eldhärjats i Göteborg. Ännu ett i en lång rad. Det är näst intill omöjligt att inte tro att det är någon av stadens ungdomar som haft ett finger med i spelet. Eller kanske snarare en tändsticksask med i spelet. Går det att tro något annat? Är det fördomsfullt att dra den slutsatsen? Efter att ha hört intervjun med killen i Tynnered efter att en fritidsgård satts i brand uttrycka synpunkter som ”om man tänder på då får man ju jobb, man visar att man vill något” är jag inte längre förvånad.

Jag kan för mitt liv inte förstå vad man vill säga med att sätta ett garage i brand. Det finns ingen rim eller reson. Det är så vansinnigt puckat, ogenomtänkt, korkat och farligt. Att genomför något sådant som sätter andra människor i fara. Det ekonomiska värdet är en sak och det går näst intill alltid att erätta, men att sätta andra människor i fara. Det finns ingen ursäkt. Det finns inga förmildrande omständigheter. Så skämmes! Ni som utför detta!

Så kul!

Alltså, jag trivs verkligen på jobbet. Det är galet, stressigt, stimulerande, galet, frustrerande, utmanande, hopplöst och riktigt kul. Det måste vara så det är tänkt att det ska vara. Eller hur?

När gatan sover

Må så vara att söndagar är dagen innan det är dags att ge sig av tilljobbet igen, men det är ändå den skönaste dagen under hela veckan. Och nej, jag tror inte att det beror på att det är Guds dag utan helt enkelt för att det är den enda dagen i veckan som innehåller betydligt färre måsten. Gatan liksom pustar ut lite extra i väntan på måndagens drabbning.

Appropå Guds dag, eftersom jag har varit hemma från jobbet och hostat upp lungorna i veckan, fick jag alldeles extra fint besök i onsdags. En liten kvinna på ungefär 150 år, från Jehovas, knackade på dörren och ville ge mig ett upplysande litet blad om Gud och Jesus och hela klanen såatt säga. Jag hade inte hjärta att säga ”visst kan jag ta emot den, men den kommer att fara ned i bingen direkt” utan tog glatt emot hennes lilla broschyr. Om inte jag får en stjärna i himlen för det, då ger jag baske mig upp.

Nu låter det som att det kanske är någon som vaknat på övervåningen. Trevligt. Söndagsfrukost är nämligen bara ytterligare en sak som gör söndagar riktigt, riktigt bra.

Kuckelimuckmedicin

Efter att ha hostat upp den ena lungan under dagen som varit, börjar jag fundera på om det inte är dags för kuckelimuckmedicin. Ni vet sån som Karlsson på taket fick av Lillebror. Och för er som inte minns, kuckelimuckmedicin är smågodis som man häller ner i en stor skål, blandar med sked och äter med dito. I princip som vilken lördag som helst minus skeden. Och om det möjligen finns en vuxenversion av kuckelimuckmedicin, så kallas den grogg. Dessvärre finns det ingen hemma som kan ta hand om den här sjuklingen. Inte heller orkar jag sätta mig i bilen för att åka och handla kuckelimuckmedicin. Så det får nog kanske bli grogg ändå.

Förresten, det sägs att halva min generation förstördes av Vilse i pannkakan. Jag vill fortfarande hävda att Vilse i pannkakan är ett mycket beskedligt program, Karlsson på taket däremot, that’s da shit.

Det fanns en plan, jo faktiskt!

I juli, alldeles sådär strax innan det var semesterdags hade jag en plan. Eftersom våren hade varit turbulent, positivt turbulent visserligen, men ändå turbulent, och jag var grymt trött tänkte jag ta sommarlov från bloggandet. Men sommralovet blev höst och dagar, veckor och månader adderades till frånvaron. Helt plötsligt uppstod det prestationsångest. Det var inte bara så enkelt som att starta upp där jag slutade. Det skulle finnas en poäng, mening och ett budskap med bloggandet. Var dessa tankar kom ifrån det vette gudarna, men de fanns där. Och mer tid gick. Men så i förmiddags efter att ha slösurfat runt ett tag, kliade det helt plötsligt i fingrarna igen. För att gör en lång historia kort, I’m back.

Och det händer grejer i mariafiaiexils liv. Skojiga grejer. Både privat och på jobbet. Nedräkningen har börjat. Och jag har det bra. 2009 har varit ett bra år hittills. Och jag har goda förhoppningar om att det kommer att fortsätta på samma sätt. Först ska jag bara kurera mig från den här eländesförkylningen. Jag hade små förhoppningar om att det var svininfluensan, så att jag liksom skulle ha det överstökat. Men trots att det snörvlats grymt (hoho vad skoj) mycket och att till och med jag kan förstå varför män i gemen säger att det är minst lika jobbigt att vara riktigt förkyld som att föda barn, så verkar det vara en hederlig gammal förkylning. Till råga på allt har jag haft mina första sjukdagar hemma från jobbet på fem (!) år. Det blir bara bättre.

Som sagt nedräkningen har börjat. Bara sju, respektive sju och en halv vecka kvar. Kommer att gå snabbt som attan. Minst lika spännande som en dramaserie på bästa sändningstid, dessutom utan reklamavbrott. Så sitt kvar.

Eftertänksamhetens kranka blekhet

För första gången på länge pratade jag (dvs med meningar som innehöll ord med fler än en stavelse) idag med the guy formerly known as span nr 1. Och såhär med facit i hand, klokare än boken och erfarenheter rikare kan jag bara stilla konstatera Vad sjutton tänkte jag egentligen? Alltså allvarligt talat, vad tänkte jag egentligen? Hur kunde jag ödsla så mycket tid på en kille som är så vansinnigt hopplös, som inte har den minsta lilla önskan att någonsin göra något vettigt med sitt liv eller ens växa upp det minsta lilla? Ja jisses. Men man lär så länge man lever. Men visst, jag hade kul, åtminstone ett tag. Innan jag insåg att han behandlade mig som bajs. Med det introt, måste det bli en favorit i repris:

Från 2007-12-05 I give you

Och i sista akten kommer upplösningen

Jag är en vänlig själ. Mycket sällan blir jag riktigt arg. Har alltid haft mycket närmare till skratt än till ilska. Klart att jag blir irriterad och sitter framför min skärm på jobbet och muttrar högljutt emellanåt, men få dagar har varit som idag. Idag var jag så arg att jag satt och skakade.

Allt det jag skrev igår, glöm det! Radera, tipp-exa, trolla bort, deletea och nämn det inte igen. För idag fick jag nämligen lite bakgrundsmaterial till varför jag fick det där oväntade samtalet om lunch från span nr 1. Och det här, det är en präktigt skön historia. Om jag kände mig platt igår så är det inget mot hur elefant-hjords-stampad jag känner mig idag. Och så vansinnigt arg.

Idag på lunchen var jag ute och käkade med två kollegor. Trevligt. Efter lunchen tar vi en kaffe och sätter oss och pratar skit ett tag. En av kollegorna frågar lite försynt vad som egentligen varit historien bakom mig och span nr 1. Sedan berättar hon att han stött på henne, men att hon nobbade honom. Gissa vad som händer sedan? Jo, sisådär en halvtimme senare ringer han mig och frågar om jag vill gå och käka lunch med honom dagen därpå. Samma lunch som hans lilla utspel kom på. Sug på den!

Vad i h-e! Vad är jag? Ett andrahandsval att ta till när förstahandsvalet skiter sig? Vad tänkte han när han ringde till mig den där dagen? Varför ringde han till mig? Hade han låtit det vara hade jag åtminstone haft något respektliknande kvar. Jag var ju nöjd med att äntligen ha satt punkt och såg framför mig att jag ändå hade en vän kvar. Och vad trodde han, att jag inte skulle få reda på det?

Jag är arg på att någon människa kan behandla en annan människa så respektlöst. Jag är arg på att jag ännu en gång får placera en kille jag tyckte bra om i skithögsfacket. Jag är arg på mig själv att jag kastat bort massor med tid på ett riktigt j-a praktarsel. Jag är arg för att jag nu ifrågasätter allt vi gjort tillsammans, även det i ren kompisform. Jag är arg på att jag inte vet om jag vill ha någon som helst kontakt med honom. Jag är så j-a arg.

Och för eventuella läsare av manligt kön som ännu inte har förstått: Tjejer pratar med varandra, mycket!

Glöm förresten det där med choklad och antalet rutor. Jag behöver gå till gymmet och bli förbannat trött och slippa tänka. Livet knäppte mig inte bara på näsan, jag fick en fet snyting.

En korg med porr?

Det är födelsedagsdags. Jag avskyr att köpa presenter. Tar gärna emot dem, men vill inte köpa dem. Och jag är inte snål, snarare tvärt om , men det är så hopplöst svårt att hitta den där perfekta presenten, speciellt åt den man tycker allra mest om. Upplevelser är liksom inte grejen. Kläder helt hopplöst tråkigt. Böcker finns redan i drivor och musik likaså. Allt det där vanliga är bara trist och onödigt. Så, det kanske får bli en korg med porr den här gången. Det skulle överraska och förmodligen gå hem dessutom. Tack till kollegorna på jobbet för detta strålande uppslag.