Inte samma behov

För fem år sedan så här års, hade jag precis gjort slut med min pojkvän sedan många år. Årstiden var grå, framtidsutsikten var grå och sinnet var grått. I kulisserna lurade en annan grå gestalt och jag var väldigt ensam och trött. det är lätt att sitta med facit i hand och undra vad jag tänkte då, men jag kan inte säga att jag ångrar mig, det blev ju trots allt så himla bra. 

Dagen idag sitter mitt livs kärlek i soffan bredvid. På våningen ovanför snusar en liten kille som är det allra finaste i mitt liv och behovet att få tankarna på pränt känns inte lika stort längre. Eller kanske inte lika desperat längre. Jag är nöjd med att älska och att älskas. Livet är fantastiskt just nu. 

Godnatt på er, alla där ute och var rädda om varandra. 

Det där man någon gång önskar att man sagt, men man vet att man aldrig kommer att säga

Hittade en tråd på ett diskussionsforum som för ett ögonblick fick mig att resa tillbaka till en svunnen tid. Tråden gick ut på att man där hade möjligheten att förmedla det där som man vill men inte vågar. Jag vill för allt i världen inte gå tillbaka till den tiden, utan det får vara ett minne blott, ömsom varmt, ömsom ljummet. Men här kommer mitt bidrag ändå: Ibland undrar jag hur vi hade varit om vi mötts i en annan tid på en annan plats.

Godnatt alla fina människor där ute.

Telefonkö

Sitter i telefonkö till min bank. ”Du har plats nummr 20 i kön.” Jag har tid att vänta, det är helt ok. ”Du har plats 24 i kön.” Va f-n! Kan kön bli längre? Och vad är det för j-a sätt att tränga sig i en telefonkö? Gah!

Saker jag anade men inte riktigt insåg vidden av

En av mina bästa vänner sa en gång att hon aldrig ville ha barn för att hon inte kunde komma runt vetskapen att hon i så fall skulle sätta ett barn till den här galna världen. Nu kan jag tycka att det var ett väldigt drastiskt sätt att uttrycka sig på och jag misstänker att vännen kommer att ändra sig. Det går dessvärre inte att sticka under stolen med att det här är en galen värld.

Innan jag själv blev förälder till den där underbare lille killen som just nu ligger och snusar tryggt i sin säng, anade jag att jag skulle tycka att vissa saker blev jobbigare att höra/läsa/se som mamma än vad jag tidigare upplevt dem. Filmen Sebbe är ett strålande exempel, r jag stortjöt mig igenom stora delar av filmen. Och så nu ikväll när jag läser om en fyraåring och en åttaåring som kan ha bragts om livet av sin egen mamma. Det gör så ont ända in i själen. Det är helt ofattbart, groteskt, vedervärdigt och genomvidrigt. Och jag blir så ledsen för dessa barns skull.

Jag ska smyga mig upp på min lille killes rum och stoppa om honom försiktigt. Jag kan inte skydda honom från all galenskap i världen, men jag ska göra mitt allra bästa för att han alltid ska känna sig trygg hos oss, det är det minsta jag kan göra.

Husmoderlighet

Det är ungefär sju månader sedan jag gick på föräldraledighet. Sju intensiva månader, nåja mer eller mindre intensiva, hemma och jag börjar oroa mig för min egen mentala status. Jag bakar och fixar och bäddar och inreder och, håll i dig nu, syr! Visserligen bara en och en halv månad kvar tills det är dax att jobba igen, men i den här takten undrar jg hur det ska sluta.

Tusen saker och sedan några till

Underligt att det alltid finns något att göra när man går hemma hela dagarna med en liten. Ett ständigt plockande med prylar som ligger på fel plats. Var sakerna än ligger så tycks de ligga på fel plats. Och så är det dammigt och smutsigt på golvet. Kanske ska ta fram dammsugaren och rasta den ett varv. Det kanske trots allt inte vore så dumt med en dammsugare som gick runt av sig själv på dagarna.

Kan det bero på att min vardag just nu ryms inom dessa fyra väggar? Att jag ser saker på ett annat sätt än i normala fall när jag är på jobbet? Att jag bli mer irriterad när jag upplever att det inte ligger där de ska, sakerna alltså.

Till råga på allt har jag lyckats driva igenom att vi behöver nya tapeter här hemma. De gamla har ju gått och blivit ungefär hur risiga som helst. Samma sak där tror jag, jag stör mig på något litet som gör att vi bara måste få till en förändring. Och förändring är väl trevligt, eller?

Lånelöftet finns, men var är drömhuset?

Det har varit väldigt mycket på senaste tiden. Men bara av det bra slaget. Det har varit slutet på semestern, dop, grillkvällar och så detta evinnerliga husletande. Nu är det inte så att vi sitter i sjön på något sätt, vi bor bra i ett radhus med både en liten gräsplätt och trevliga grannar.

Känslan kryper sig dock på hela tiden, det vore väldigt skönt med ett litet eget krypin. Utan att ha grannen precis bredvid då man ska äta middag på kvällen. Eller att känna det som man stör när lilleman skriker som värst. Ett fristående hus är således drömmen. Och på något sätt har jag redan flyttat härifrån rent mentalt. Vart vet jag inte, men jag har flyttat. En dag i taget, ett hus på hemnet i taget. Förhoppningsvis kommer vi närmare drömhuset hela tiden.

Det man väljer att berätta

Missförstå mig rätt, jag tycker om att vara mamma och vår lille E är den finaste lille kille som man kan tänka sig, men alla dagar är inte bra dagar. Idag har varit en sådan dag, när allt har varit upp och ner. Massa skrik, massa gnäll och en hel del stök och bök. Knappast något som man skulle skriva på fejjan. En satus som man väljer att glömma så fort som möjligt och blicka fram mot morgondagen som förhoppningsvis blir en mycket bättre dag.

Jag är inte speciellt sugen på ett barn till. Undrar om jag kommer att bli det. De flesta säger att det kommer efter ett tag, jag är inte helt övertygad. Men vad vet jag, jag har ju aldrig varit ett par år efter förlossning. Vi tar det då helt enkelt.

Angenäma problem

Äntligen är vi hemma igen efter en turné runt om i Sverige. Det har varit kompisar och familj i allsköns blandning. En bra resa, men ganska tröttsam eftersom den lille herrn i familjen har haft svårt att komma till ro på kvällarna. Nu väntar två sköna och lugna veckor hemma innan det är dags för jobb igen, inte för mig då, men för maken.

Appropå jobb. Jag fick ett samtal för ett tag sedan med ett jobberbjudande. Trevligt. Det skulle innebära ett steg upp och ett väldigt stimulerande jobb. Detta är tredje gången som det händer, jag har så smått börjat tro att jag är inne i ett stim. Nåväl, funderingarna går mest i stilen:
Klarar jag av det? (Skönt att veta att det finns andra som tror på mig.)
Går det att sy ihop med den familjesituation som vi har? (Det är trots allt en liten som väntar hemma.)
Bör väl sy ihop ett svar senast till början på nästa vecka. Men jag tror jag kommer att nappa på det.

A mad world

Idag (och förmodligen igår och även i natt) kommer det att skrivas ett otaligt antal inlägg om det fruktansvärda som hänt i Norge. Hur en person mejar ned ungdomar på ett läger i Norge. Världen kommer att undra hur detta kunde ske, världen kommer att diskutera om det kunde undvikts och världen kommer ännu en gång att diskutera terrorism.

Själv nöjer jag mig med att säga att det är så djupt tragiskt och mina tankar går till de familjer som numer saknar en älskad medlem, till de flickvänner som inte kommer att träffa sin pojkvän något mer och till de vänner som mist en vän. Jag kan hoppas att det aldrig kommer att ske igen, även om jag dessvärre tror att det kommer att göra det. Vi lever i en galen värld.

För Norge.